Den 9 november 1908 vräktes fyra arbetarfamiljer på Bjärsjöholm. På ett foto taget vid tillfället kan man se farmors far Viktor Lundberg. Jag försöker ta reda på mer om hans deltagande. Men när jag läser den tidningsartikel om händelsen som skrevs av Ystads tidningen Aurora dagen efter måste jag dela med mig av den.
Ystad.
Bärgsjöholms-striden.
Vräkningar i vinterkölden.
Den oresonlige bondpatronen å Bärgsjöholm har nu gjort allvar av sin hotelse om vräkning. Att det icke blivit förr lär ej vara hans förtjenst, utan torde bero på biträdenas förhinder.
I går kl. 9 f. m. började den ”snygga” förrättningen. Som hr Lundströms befullmäktigade ombud (”överväkare”) tjenstgjorde den alltid beskäftige, men långt ifrån välkände sekreteraren hr Gust. Persson fr. Bärgsgatan n 2 i Malmö. Lundström själv var ”bortrest”; hans blödiga sinne tål inte vid den synen, kan tänka!
Distriktets länsman, hr A. Andersson, följd av en hel skara fjärdingsmän, vilka hade att uträtta grovarbetet, d. v. s. bära ut det fattiga bohaget, grep sig på given order an med utkastandet av det första offrets, stataren Aron Olsson, saker.
Det var ett styvt arbete. Aldrig kunde väl hr L. tro att han någon gång skulle få olägenhet av den veritabla Jakobsstege, som leder upp till ifrågavarande statarebostad.
Arbetet med utbärningen gick sakta men säkert. Bit för bit bars ut och de galonerade vräkarnes pannor började drypa av svett. Den vräktes många kamrater stodo å den utmed bostaden löpande landsvägen och åsågo eländet. Bland dessa befanm sig den gamle Hans Jönsson, som varit på gården i 40 år och de sista 35 åren varit statare, samt yttrade, vid det han gav mig en knuff i sidan:
— Du kan tro det känns underligt att stå med ryggen rak och se på medan andra arbeta. Det har ej hänt mig sedan jag var barn.
— Nå, det känns väl skönt?
— Det förstås, men då jag betänker att om en stund äro de där herrarne hos mig för att med samma tjenst skänka mig lönen för 40-årigt arbete, då, ja, då ångrar jag djupt och bittert att jag ej, som många andra emigrerade i min ungdom. Ser du, vår patron är fosterlandsvän, d. v. s. han älskar avkastningen jorden ger samt våra starka kroppars arbetsförmåga, så länge allt detta fås för så gott som intet. Men nu, då vi vågat begära någorlunda betalt för vårt slit och släp, då vräkas vi obarmhärtigt ut på bar backe, medan ryska och polska galizier flytta in i våra gamla baracker.
—Ja, nog är det f-n till ordning, blev mitt svar.
Just då vart det rörelse bland hr Lundströms villiga redskap.
De kröpo och krumbuktade sig under sina bördor och gjorde rysliga grimaser.
Anledningen var den, att arbetarne anmodat en Ystadsfotograf på plåten föreviga den fosterländska gärningen och redskapen tyckte naturligtvis detta vara genant.
Kl. 11 var man färdig med Aron Olsson. En arbetare, Sven Andersson, avflyttade godvilligt. Vi undrade nu till vem turen skulle komma, och just nu hörde vi länsmannen bjuda sina och L:s husdrängar upp på en bit frukust.
Hur det tillgick vid denna veta vi ej med bestämdhet, ty vi fingo ej närvara, men det berättas att ”vräkiga Lundström”, så bortrest han var, egenhändigt iskänkte lilla nubben!…
Vi tro honom om det, ty han vet nog vad som behövs för att döva sjuka samveten.
Efter intagen förplägning skreds åter till arbete och den närmast ”lycklige” blev stataren Jöns Jönsson. Även han har arbetat vid gården ett 10-tal år.
Sedan Hans Jönsson, vilken, som förut nämts, varit vid gården i 40 år, därpå fått utkastat sina tillhörigheter, övergick man till samma procedur hos stataren Nils Johansson, vars bohag snart befann sig på landsvägen. I denna stuga voro ej mindre än sju barn, det äldsta 12 år, det yngsta 5 månader!…
Vad det såg beklagligt ut sedan allt utrymts! De bara väggarne och de nakna golven vittnade om arbetsgivarens välvilja mot utnötta slavar!
Då allt var klart och dörrarne skulle låsas, befann sig hela barnskaran inne i stugan. Även dessa måste ju vräkas, och så fingo fjärdingsmännen ett barn i vardera handen och leddo dem ut ur huset.
Sista resan var vaggan med det späda barnet i.
Tjugo personer vräkta på en dag! Vilken syn!… Huru omänskligt är ej detta, att i köld och ragn kasta ut kvinnor och barn under bar himmel. Och ”brottet”, står det i rimligt förhållande till straffet?
Så voro då 4 familjer på en dag vräkta. Hr Lundström hade fått sin vilja fram och kan nog sova tryggt, i det han väl lönat sina slavars möda.
Med den besutnes ”rätt” och Sveriges rikes lags stöd, är en ny ful våldsbragd begången. En våldsbragd av det slag, som Sver ges vakna proletärer böra skriva sig till minnes för att, då en gång uppgörelse med förtryckarne skall ske, tagas med i räkningen!…
Ännu 4 familjer skola vräkas, men de frukta ej. Bostäder finnas och det bästa humör besjälar samtliga arbetare.
Hr L. och Arbetsgivareföreningen ha misstagit sig om de tro sig med denna åtgärd kunna spränga lantarbetarefackföreningen i Bärgsjöholm! … Än kom mer dag!…
A. H.